En kvinnas berättelse
Utgångsläget.
När jag tittar på alla stolpar jag skrivit ner inför detta kapitel, ser jag igen det oerhörda: när jag bröt upp ur mitt misshandelsäktenskap, hade jag allt det stöd man någonsin kan önska sig.
Jag kan inte i ord uttrycka vad det betytt för mig. Det räcker inte med att säga, att jag överlevt fysiskt tack vare en 100-procentig insats från polisens sida eller att jag överlevt psykiskt tack vare det stöd jag fick från mina vänner och bekanta. Hur tackar man för sitt liv?
Jag vill tacka genom att föra vidare det kärleksfulla arbete dessa människor utförde - deras insatser och deras engagemang - för livet. Jag gör det inte, därför att jag skulle stå i tacksamhetsskuld, utan för att jag vet hur viktigt det är att få detta stöd. Och jag vet, att så är det: jag hade allt detta - alla har det inte - men vi kan hjälpas åt så att fler får det!
Jag hade också fördelen att leva i ett land, där människor pratar mitt språk, och där jag är i den välförsedda sitsen att kunna ta för mig av samhällets sociala trygghetsnät. Och jag tänker på alla invandrarkvinnor med en situation långt mer komplicerad än min och dessutom rädslan att bli utskickad, om man låter förstå att man överhuvudtaget har problem...
Våga börja prata.
Att våga börja prata med någon är att våga börja bryta upp. När man försiktigt börjar prata, så vågar andra också göra det - man förstår att man inte är ensam och så småningom förstår man också hur många erfarenheter man har gemensamt.
När bilden börjar klarna och man inser, att det inte kan vara slumpen, som gör att ens karlar "är så lika" - då är det heller inte skamligt eller farligt att tala om att man blivit slagen, kontrollerad, våldtagen, hotad.
När kvinnorna runt om en nickar igenkännande och berättar om sig själva eller sina systrar, sina bekanta, sina grannar - då är man plötsligt inne på praktiska bogen: den gjorde si och den gjorde så, den bröt upp - och han åkte dit! Så småningom klarnar även den biten: det här är ett brott - jag kan gå till polisen.
Och en vacker dag rätt snart gör man det: går raka vägen till polisstationen och anmäler sin egen man för mordhot - "Mona, om tio minuter har jag kört ihjäl oss allihopa".
Tänk efter.
Ibland är det nyttigt att ställa sig frågan: om en vilt främmande man från gatan eller en manlig granne ständigt talade om för mig vad jag fick göra och inte göra, kontrollerade mina telefonsamtal, örfilade upp mig för att jag sett ut att tänka si eller så, slängde möbler mot mig så att dörrkarmen sprack, hotade att ta livet av mig för att jag "babblade" med min syster... Skulle jag acceptera det utan att polisanmäla honom?
Skulle jag tycka synd om honom och ta tillbaka min anmälan två dygn senare - när han varit "ledsen och bett om ursäkt"? Skulle jag kunna tänka mig att få mitt liv kringskuret på detta sätt t ex med förklaringen att han är en mjuk och känslig människa, när han är nykter? Är det skillnad i handläggningstid hos polisen beroende på om det är min granne eller min make, som lovar att skära halsen av mig, om det är min make eller mannen från gatan som spöar mig?
Privat våld?
Varför skulle vi skydda mäns makt och överläge genom att göra kvinnomisshandel till en tvåsamhets-och privatproblematik? Varför sitter vi fortfarande fast i gamla, dumma tankegångar som befäster underläget och överläget - "det är aldrig ens fel när två träter"?
Det är visst ens fel, när det handlar om kvinnomisshandel!
Hur kan det vara nåt annat, när Ulrikas man ligger ovanpå henne och försöker kväva henne med kudden en vecka innan hon skall föda sitt barn? Hur skulle en kvinna, gravid i nionde månaden, kunna vara en jämbördig motståndare i en likvärdig "träta"?
Idag vet vi.
Den kvinnoforskning, som finns idag, har redan visat på många andra osanningar ägnade att hålla kvinnan på mattan - t ex den att män skulle ta till våld, när dom känner sig verbalt underlägsna. Så är det inte. Män slår för att sätta stopp, markera en gräns, klargöra att "här är det jag som bestämmer".
Likaså har man visat, att så gott som allt privat våld sker inom hemmets fyra väggar. Det är inte så, att det manliga psyket når en gräns där kontrollen upphör och han slår i blindo var paret än befinner sig. Ulrikas berättelse visar också exempel på detta. Så länge man befinner sig i sällskap händer inget. När man kommer innanför hemmets dörrar börjar slagen.
Att män däremot kan känna oro för att de skall förlora kontrollen under själva misshandeln och en dag "gå för långt", har misshandlare själva vittnat om. Det är på samma sätt vederlagt idag att det i själva våldsutövandet finns mekanismer, som utlöser sig själva - när man slår första gången är det en upplevelse av tydlig gränssättning, när man slår andra gången använder man sig redan medvetet av sitt vapen. Efter hand blir detta vapen ett normalt instrument i utövandet av kontroll över kvinnan - våldet är styrt. Och det är mannen, som kontollerar och styr våldet - inte våldet som styr honom.
Att fatta beslutet.
Kunskapen om detta kan vara det som gör, att man beslutar sig för att gå. Råg i ryggen - det är inte mitt fel att jag blir misshandlad. Eller det kan helt enkelt vara: Jag måste ta mig ur det här - nästa gång kanske han faktiskt dödar mig.
Det kan också vara "den sista utvägen" - man vet, att man orkar bara en gång. Och nu när man pratat med den och den och ser att andra har gjort det här före mig och lyckats; nu när man ändå är på hugget och vet att det finns hjälp att få och vägar att gå, om han skulle bli helt vild...
Eller det kan vara barnen. Det är faktiskt bättre för barnen, att bara ha en mamma som mår bra, än att ha två föräldrar, som mår dåligt. Eller det kan vara så, att han går för långt. Man är tvungen att välja på att rädda sig själv eller gå under tillsammans med honom.
Att få bli trodd.
Vad det än är som gör att man fattar sitt beslut att bryta upp så är det viktigt att man blir seriöst bemött, när man ber om hjälp.
Man är skör - det vill till, att man inte behöver sitta på socialkontoret och lyssna på kommentarer som "men nu får du väl göra skillnad på vad som verkligen har hänt!". Så undertryckt, som man redan är i en misshandelssituation, kan detta vara droppen - åt andra hållet. Tillintetgjord av skam försvinner man hem med svansen mellan benen och tänker: aldrig mer att jag gör om det, aldrig mer att jag förnedrar mig och talar om...
Det är viktigt, att man blir seriöst bemött vilket plan det än handlar om, att man blir tagen på allvar och trodd. För själv har man detta så inympat: "dom kommer inte att tro mig dom lever i sin trygga fina värld, där ingen skulle ställa upp på det här. Och han är ju så trevlig utåt!"
På alla plan - vänner, arbetskamrater, samhällets instanser - måste jag få bli trodd, om jag säger "jag kan inte gå till jobbet för jag vågar inte gå ut, för jag vet inte var han passar mig nånstans".
Mittemellan-planet
Jag blev trodd, så jag vet vilken betydelse det har. Jag hade en chef, som förstod när jag sjukskrev mig. Jag hade barnomsorgspersonal som jag kunde berätta sanningen för - varför ungarna plötsligt inte kom till dagis.
Jag hade grannar, som först sa "vi lägger oss inte i någon annans liv", när jag försökt ljuga ihop någon historia om varför det var sånt liv och skrik hos oss, men som sedan ringde och sa "vi hjälper dig om du behöver det - säg vad vi ska göra!"
Jag hade arbetskamrater, som sa "vi delar upp ditt jobb idag - gå hem och försök att sova", när jag bröt ihop och bara grät vid nio-fikat efter en mardrömsnatt. Och arbetskamrater, som kom med en blomma och en kram och "vi vet hur du har det, vi tänker på dig", när jag inte kunde jobba alls.
Jag får bara lust att gråta, när jag tänker på dessa fina människor; tänker på hur mycket oro och ångest en enda mans uppfattning om sin egen makt kan skapa hos så många...
Samhället.
Jag vet att många känner sig svikna i kontakten med dom samhälliga instanserna - med all rätt. Så får det inte vara. Vi har inte råd med det.
Det är av samhället vi skall kunna kräva uppställning, när det hettar till. Samhällets insatser skall inte vara beroende av min egen förmåga att byta sida av skrivbordet. Jag skall inte vara tvungen att psykologisera över min plågoandes personliga svårigheter, som gör att han inte kan låta bli att slå mig, när han blir arg - för att få hjälp. Jag ska kunna förvänta mig hjälp även om jag sitter och gråter och säger "han är en jävla skitstövel - jag hatar honom!".
Jag fick ett utomordentligt stöd från samhällets sida. Det vill jag tala om, för jag vet, att dessa yrkeskategorier har det slitigt och krävande i sitt dagliga värv och att dom också bara är människor - människor, som någon gång behöver få höra det positiva för att orka jobba vidare. Själv ringde jag en vecka efter min första polisanmälan upp den polisman, som ägnat mig tid, uppmärksamhet och omtanke och tackade för seriöst bemötande. Han blev uppriktigt glad.
Socialtjänstens folk backade upp mig ekonomiskt och med praktisk hjälp när jag bröt upp och med att ordna en helgmamma för barnen en gång per månad, när det värsta var över.
Jag önskar och ber att dagens besparingskrav aldrig kommer att drabba dom småpengar dett ändå är fråga om. Har man levt i ett misshandelsförhållande, kan det aldrig nog poängteras vilken uppbyggelse det är, att kunna få en hel helg bara för sig själv. Åka buss ensam, gå på stan, träffa vänner på kvällstid, gå på bio spontant, bara sova ut...och framför allt - få tid att tänka. Allt detta är bitar, som motverkar att dessa ensamma mammor går tillbaka till sina misshandlare eller sätter sig att dricka i sin ensamhet.
Min åklagare, som jag först uppfattade som en mjuk och försiktig kvinna, visade sig vara mycket stark vid rättegången - i motsats till min manliga advokat, som några timmar innan sa: "bara han inte ger sig på mig sen så...".
Detta oproffsiga yttrande fick mig att efteråt många gånger grubbla över detta om mäns förväntningar på män. Att som man gå emot en annan man är en känslig sak även i situationer där lojalitetsfrågan redan borde vara klargjord - och det är den i en rättegång. Högst upp, där förtrycket skall skärskådas och nagelfaras och alla - inklusive misshandlaren - skall få klart för sig vad som är otillåtet och oacceptabelt - där kan det inte få vara mansrollen man värnar om, makten man befäster. I så fall har vi inte stor nytta av lagar, som talar om mänskliga rättigheter eller jämställdhet mellan könen - i så fall ligger vi illa till. Jag är rädd, att så är fallet många gånger.
Av dem, som är satta att argumentera för vår del i en rättslig process och medverkar till att besluta om våra liv och vår framtid, bör vi kunna förvänta oss för det första, att man står på sin egen klients sida och för det andra, att man har ett könsmaktsperspektiv på kvinnomisshandelsfall.
Guldklubben.
